Man kanske kan tro att det fina vädret ska hjälpa en att må bra, och i vanliga fall gör lite solsken och vårkänslor mig överlycklig.
I lördags eftermiddag gick jag ut och fick känna lite solstrålar mot mitt ansikte och jag mins hur jag log för mig själv och njöt. Njöt över att våren snart är här och jag tänkte att snart lättar allt som tynger mig, snart blir det lite lättare. Jag såg framemot en sommar med vänner och att skapa starkare relationer, jag såg framför mig min man i solen, het som få, mjuka kyssar och en massa skratt. Jag såg framför mig lite äventyr, dans under bar himmel, ett nyfött föl som vinglar runt i hagen och Elvis solandes ute på gräset.
Dom tankarna försvann snabbt, hoppet om en lättare vardag och solsken var som bortblåst.
Allt ersattes i stället med ångest, panik och saknad, en känsla av tomhet och som att en del av mig är borta.
Hur kan man njuta av solen när allt jag tänker på är hur jag vill dela det med dig? Det finns ett minne med dig i allting jag ser.
Erica Lindholm 