Det är en jäkla massa tankar i mitt huvud just nu.. Nästan lite för mycket.
Det är svårt att greppa om allt och bestäma sig för vad som ska göras, klockan tickar.
Jag hatar när det inte går som planerat och ärligt talat så har mina ca 7 månader gått långt ifrån vad som har varit planerat.
Mål blir så nära att jag nästan kan ta på det och sen i sista sekund så slinker det ur mina händer. Varför? Is it not meant to be?
Jag kan ärligt säga att det enda jag vet just nu, det enda jag är 100% säker på, är att jag vill åka iväg, utomlands. Visst skulle drömscenariot vara att jag fick vara borta en längre tid, men eftersom att universum/personer gillar att jävlas med mig så blir det nog ingen sån resa på ett tag, tyvärr.
Så at the moment nöjer jag mig med mindre resor, vart som helst.
Jag vet inte om jag ska ta mina pengar jag samlat ihop och bara dra, men frågan är vart? Det är ingen som vill åka med mig och jag har inte direkt några kontakter i dom varmare länderna. Inte så bra kontakter iallafall.
Eller om jag ska ta mitt pick och pack och faktiskt dra till Norge och jobba röven av mig i några månader. Är det någon som är sugen på det kanske? För en roomie skulle ju vara trevligt, och lite billigare ofc. Eller är det kanske någon som redan är där borta och har ett rum över?
Jag har kommit till den punkten att jag är redo för alla förslag som finns. Boende vart det än är, resa vart det än är. I don’t give a shit, jag vill bara komma iväg.
Om det så är en vecka eller 3 månader.
Nåt annat jag grubblat över är att jag känner mig rätt så ensam, med det menar jag inte att jag inte har vänner osv utan mera att jag känner mig ensam om att vara i det läget jag är nu.
Under massa år, och fortfarande för den delen, så pratas det bland vänner och bekanta om vad man vill göra, vart man vill resa, alla äventyr man vill göra and so on. Jag har alltid trott att det inte skulle vara några problem, att dra iväg med vänner dvs.
Men det enda jag hör är människor som vill göra saker, men dom har grejer som hindrar dom. Antingen är det pojkvänner, flickvänner, jobb eller lägenhet osv. Det kommer alltid upp saker som ska vara “hinder”.
Är det bara jag som är trött på att höra allt?
Nu kommer gnället så för er som inte vill läsa för att ni inte orkar eller för att ni kommer lacka ur, sluta nu..
So du har en pojkvän eller flickvän? Antingen följer människan med eller inte, och om fallet blir det sistnämnda so what? Är det nåt att ha så kommer ni fortfarande att ha varandra när du kommer tillbaka.
Jag kan till 90% säga att är du ung nu, så kommer förhållandet inte hålla livet ut iallafall, så varför hålla tillbaka det du vill göra bara för att du har någon annan i livet?
Men låt oss säga att förhållandet håller ett jäkla bra tag, då kan jag till 100% säga att om du har saker nu som du känner att du vill göra, men inte gör så kommer förhållandet verkligen inte hålla eller du kommer att bli väldigt olyckligt och ångerfull någon gång i livet.
Till jobbfronten. Ärligt talat, det jobbet du har nu är det någon du känner att du vill hålla på med resten av ditt liv? Är det jobbet så viktigt att du inte kan säga upp dig och hitta ett annat jobb sen?
Är det tungt att be om tjänsledigt?
Känner du inte att det kan vara jävligt värt och nyttigt att bara släppa allt och göra vad du vill göra?
Lägenhet. Jag har en lägenhet, yes jag har köpt min lägenhet och har ett fett lån. Vad gör jag? Joo, jag hyr ut min lägenhet.
Nu är inte allas bosituation som min men saker går alltid att lösa.
Pengar. Pengar om något är det största problemet, det är nåt jag inte säger emot.
Men jag kan säga så här, det är inte svårt att spara det handlar bara om att prioritera. Godistrejka, alkoholstrejka, tänk på vad du handlar för mat, köp inte nya kläder så länge det verkligen verkligen inte är nödvändigt, du vet säkert själv vad som drar iväg när det gäller pengar för din del som egentligen inte är nödvändiga saker, som du faktiskt klarar dig utan under den tiden du sparar till någon som kommer väga upp det där så jävla mycket.
Har du en lägenhet, ta större lån på den?
Om jag inte har nog med pengar men bestämmer mig för att dra utomlands så kommer jag göra det. Visst det kan kännas tungt men när jag kommer tillbaka till sverige så får jag jobba röven av mig och säljer jag lägenheten så vet jag att jag kommer få tillbaka den summan. För vi snackar inte om ett lån på flera 100 tusen extra.
Låna pengar, familj? Ja jag vet inte, använd fantasin.
Tänk.
Jag antar att det jag vill säga är bara att ingenting är omöjligt men det är för mycket snack och liten verksta och jag är så trött på det.
Jag antar att det jag egentligen är mest trött på är alla och deras respektive som dom behandlar som jävla gossedjur.
Varje gång så ser jag det, det där lyckliga paret som ser ut som att dom kommer bli gammla tillsammans, pratet om hur mycket någon älskar en annan och vad dom skulle kunna ge upp för den här personen and so on. Saker en del skippar bara för att dom vill vara med den andre, eller skit som tas bara för att man är kär, hur viktig en person kan bli och omvärlden bara glider längre och längre ifrån.
För att sen se hur allt försvinner. Höra om ångern eller besvikelsen, se tårar, ilska och upptäkten av att omvärlden inte är den samma längre, vännerna man hade och prioriterade är inte lika nära längre. Att se allt som kan komma ur det.
Jag säger inte att det är så det är jämt, och att det alltid slutar på ett dåligt sätt med tårar osv. Nej nej.
Jag säger bara att jag har sett det för ofta i min omgivning.
Jag säger inte heller att jag är bättre, jag pratar också från egen erfarenhet. Men jag är inte i det läget nu och har inte varit där på länge och jag tänker göra mitt bästa för att inte hamna i det läget igen. Inte själva kärleken, utan den delen om att glömma bort allt annat som varit viktigt i livet och inte glömma bort mig själv och vad som är viktigt för just mig. Inte någon annan.
Jag jobbar på det.
Ännu ett nattligt inlägg som helt och hållet spårade ur.
Jag är ju expert på att tänka och jag antar att jag också gör det bäst så här sent, när jag egentligen borde sova.
Jag vill tillägga att jag är ingen bitterfitta egentligen, men livet är upp och ner. Vissa dagar känns det som att jag svävar på moln och andra dagar känns det som att jag bara vill ligga på marken och kolla upp mot stjärnorna och aldrig resa mig.
Jag tror att det var länge sen jag faktiskt fick lätta på hjärtat, ordentligt. Inte bara prata om saker utan verkligen PRATA om det och känna att personen lyssnar och att jag faktiskt får ur mig nåt. För det är väl inte bara jag som har kännt att det går att prata om saker men att det i slutendan inte spelade någon roll alls. Tyngden är fortfarande den samma och man har fortfarande känslan och behovet av att skrika ut allt?
Är det någon som delar mina tankar? Av er nu som faktiskt orkat läsa allt det här.
Jag lägger ju faktiskt ut mig lite här så lite respons skulle ju vara trevligt. Lite ge och ta maybe?
Erica Lindholm 