Tiden går fort och jag är redan 25.
Jag tittar på den här bilden och undrar va fan som hände, när blev den där lilla tjejen stor? Livet och tiden tvingade mig att växa upp, precis som för alla andra för det är så livet fungerar. Jag är den där lilla tjejen på bilden men samtidigt så långt ifrån.
Näsan växte jag aldrig i och den blev aldrig så som jag konstant hoppades på att den skulle bli, bebiskinderna finns fortfarande kvar och jag sticker fortfarande ut tungan när jag koncentrerar mig. Jag ser ut jag gjorde då men ändå inte, jag beter mig som det lilla barnet ibland och ärligt talat så önskar jag ofta att jag var det.
Men nu är jag 25, jag har levt ungefär en fjärdedel av livet (förutsatt att jag håller mig frisk och lever till jag är närmare 100), som kvinna ska man tydligen komma in i fasen där man “är i sina bästa år”, vem det nu är som bestämmer det.
Samhället har krav på mig, jag har krav och förväntningar, drömmarna om hur livet kommer bli ser inte ut som dom gjorde när jag var liten, drömmar har jag men dom ser bara lite annorlunda ut och kanske mer “förkrympta” och realistiska, så som vuxna verkar ha en tendens att göra med drömmar och fantasier.
Jag är 25 år och singel med en nyrenoverad etta i Stockholm, närmare en miljon i lån och ingen aning om vad jag vill med mitt liv. Jag har inget fast jobb och jag behöver bestämma mig för om jag ska fortsätta jobba eller börja plugga.
Året som 24-åring har varit väldigt händelserikt, jag har fått mer kött på benen och man kan nästan säga att jag blivit lite av en renoveringsexpert eftersom att jag har haft och göra med idioter till hantverkare/projektledare/företag.
Jag har bråkat mycket, älskat mycket, känt sorg och glädje. Jag har haft panik över saker och känt mig lugn som en filbunke en annan.
Jag har känt mig ful, äcklig, otillräcklig på många plan en stor del av året men också raka motsatsen ibland.
Jag har mått skit både psykiskt och fysiskt p.g.a. smärtor och svårigheter att äta.Jag har varit arg och ledsen över att jag ibland inte har fått förståelse från vissa håll vilket har gjort att jag ofta kände mig stressad. Jag har gått igenom många obehagliga undersökningar, haft och göra med både idioter till syrror och läkare men också bra. Jag har äntligen fått en diagnos och även om den kunde ha varit bättre så har jag i alla fall en diagnos.
Som 25-åring hoppas jag att jag kommer fokusera mer på mig själv och vad jag vill. Jag hoppas att jag kommer få komma åtminstone en person närmare in på livet och att han eller hon kommer vilja detsamma, jag vill med andra ord få en djupare vänskap i mitt liv.
Jag hoppas på att få resa och skratta mycket. Jag drömmer om att jag på något mirakulöst sätt får bort mina symptom och smärtor utan att opereras. Jag hoppas att jag får ett mål med vad jag vill göra i livet.
Men kort och gott så vill jag bara försöka vara så glad som möjligt och tillräckligt stark i mig själv för att ta bort saker i mitt liv som inte får mig att känna lycka och harmoni.
Jag startar mitt år som 25-åring med att umgås med vänner, dansa tills fötterna värker och troligtvis en väldigt oskön huvudvärk i morgon.
Erica Lindholm 