Trött på smärtan

Är så jävla trött på den här smärtan! Jag har en konstant värk runt hela ryggen och bröstet och den riktigt jobbiga smärtan jag har så fort jag sväljer något gör att jag inte vill äta. Jag försökte få i mig en banan till frukost men klarade av två tuggor och sen ledsnade jag, försöker dricka vatten för att hålla hungern borta men det tar emot det också. Självklart går det att stå ut med det här men allting i vardagen blir jobbigare, försöker klara jobbdagen men allt jag kan tänka på är hur ont det gör men jag vet också att det inte blir bättre av att vara hemma och ligga i soffan. Enda som blir bättre är att jag inte behöver låtsas att allt är bra och jag behöver inte dölja smärtan.

Samtidigt som jag vill ringa läkaren och fråga hur länge jag ska stå ut så kommer jag inte på vad dom skulle kunna göra för att se vad det är. Enda sättet att kolla hur det ser ut i halsen är ju att gå ner med kamera igen och det skulle ju bara irritera ännu mera.. Jag kanske bara får vänta och se, ge det någon vecka till.

Gastroskopi under narkos

I tisdags gjorde jag min 5e gastroskopi men den här gången under narkos, anledningen till det var för att dom skulle ta mer prover och jag orkar inte gå igenom det igen vaken. Det blir inte lättare för varje gång jag gör det om jag säger så.

Var ganska nervös eftersom att jag aldrig blivit sövd förut men allt gick bra, det tog bara extremt lång tid för mig att vakna upp och även när jag gick därifrån så var jag fortfarande onykter och hade svårt att gå.
Det var en lätt narkos så egentligen ska man vakna upp ganska snart efter undersökningen och sen ska man vara på benen igen, för mig tog det ungefär 1,5h bara för att vakna upp och bli helt medveten. Bilden längst ner visar hur pigg jag var 1,5-2h efter undersökningen, charmig tjej.

På eftermiddagen när jag kom hem så började jag känna smärtor i bröstkorgen/rygg/hals, allt hänger ihop. Det är inga smärtor som är främmande för mig men nu var det extremt hela tiden, och jag kunde inte svälja vare sig mat, vätska eller ens mitt eget saliv utan att det skar och brände hela vägen ner till magen. Det blev nästan bara värre och värre så natten var fruktansvärd. Lyckades nog hamna i någon typ av dvala ett par gången men annars vred jag mig i smärtor.
Dagen efter ringde jag tillbaka till läkaren som hade gjort undersökningen och pratade med henne om allt, fick rådet att vänta ett tag och så länge det inte blev värre så var det bra. Men om jag hade lika extrema smärtor om några dagar så skulle jag antingen åka in på akuten eller boka tid på Ersta igen, troligtvis är det irriterat i hals och mage och det förvärrar mina problem som jag redan har, men det ska bli bättre om det är anledningen.

Nu har det nästan gått en vecka och jag har fortfarande problem, inte som dom första 24 timmarna men allt som kommer ner i halsen eller upp gör väldigt ont och jag har som minst alltid en molande smärta som även den kan bli värre utan att jag äter eller dricker.

Jag kommer nog vänta tills på tisdag och har det inte blivit bättre då så får jag ringa tillbaka.
Jag hoppas verkligen att det är så här bara för att jag är irriterad i strupen och att mitt tillstånd inte har förvärrats av några andra anledningar.

Harmony

Mina två senaste dagar har spenderats så här.
Cadusa har do date om en månad och jag tror att lillen jävlas lite med henne och rör på sig mycket och det börjat bli tungt för henne. Jag fick känna hur lilla fölisen sparkade och rörde på sig flera gånger, så jävla mäktigt! Aldrig ens känt det på en människa förut.
Har legat och solat och gosat med dessa i hagen större delen av dagarna, jag har lyssnat på när dom äter, när dom andas och  jag har fått känna deras varma andetag mot kinden och deras blanka lena päls.
Jag kan verkligen titta på dom i timmar och det finns inget som får mig att känna sån harmoni och lugn, det är lite som att världen stannar upp. Tänk att dessa mäktiga djur kan generera sånt lugn och lycka.

 

Resa bokad

Nu den 29e åker jag till Bodrum i turkiet med mamma och Petra, ska bli så jäkla skönt !

Lilla jag blir 25

Tiden går fort och jag är redan 25.
Jag tittar på den här bilden och undrar va fan som hände, när blev den där lilla tjejen stor? Livet och tiden tvingade mig att växa upp, precis som för alla andra för det är så livet fungerar. Jag är den där lilla tjejen på bilden men samtidigt så långt ifrån.
Näsan växte jag aldrig i och den blev aldrig så som jag konstant hoppades på att den skulle bli, bebiskinderna finns fortfarande kvar och jag sticker fortfarande ut tungan när jag koncentrerar mig. Jag ser ut jag gjorde då men ändå inte, jag beter mig som det lilla barnet ibland och ärligt talat så önskar jag ofta att jag var det.
Men nu är jag 25, jag har levt ungefär en fjärdedel av livet (förutsatt att jag håller mig frisk och lever till jag är närmare 100), som kvinna ska man tydligen komma in i fasen där man “är i sina bästa år”, vem det nu är som bestämmer det.
Samhället har krav på mig, jag har krav och förväntningar, drömmarna om hur livet kommer bli ser inte ut som dom gjorde när jag var liten, drömmar har jag men dom ser bara lite annorlunda ut och kanske mer “förkrympta” och realistiska, så som vuxna verkar ha en tendens att göra med drömmar och fantasier.

Jag är 25 år och singel med en nyrenoverad etta i Stockholm, närmare en miljon i lån och ingen aning om vad jag vill med mitt liv. Jag har inget fast jobb och jag behöver bestämma mig för om jag ska fortsätta jobba eller börja plugga.
Året som 24-åring har varit väldigt händelserikt, jag har fått mer kött på benen och man kan nästan säga att jag blivit lite av en renoveringsexpert eftersom att jag har haft och göra med idioter till hantverkare/projektledare/företag.
Jag har bråkat mycket, älskat mycket, känt sorg och glädje. Jag har haft panik över saker och känt mig lugn som en filbunke en annan.
Jag har känt mig ful, äcklig, otillräcklig på många plan en stor del av året men också raka motsatsen ibland.
Jag har mått skit både psykiskt och fysiskt p.g.a. smärtor och svårigheter att äta.Jag har varit arg och ledsen över att jag ibland inte har fått förståelse från vissa håll vilket har gjort att jag ofta kände mig stressad. Jag har gått igenom många obehagliga undersökningar, haft och göra med både idioter till syrror och läkare men också bra. Jag har äntligen fått en diagnos och även om den kunde ha varit bättre så har jag i alla fall en diagnos.

Som 25-åring hoppas jag att jag kommer fokusera mer på mig själv och vad jag vill. Jag hoppas att jag kommer få komma åtminstone en person närmare in på livet och att han eller hon kommer vilja detsamma, jag vill med andra ord få en djupare vänskap i mitt liv.
Jag hoppas på att få resa och skratta mycket. Jag drömmer om att jag på något mirakulöst sätt får bort mina symptom och smärtor utan att opereras. Jag hoppas att jag får ett mål med vad jag vill göra i livet.
Men kort och gott så vill jag bara försöka vara så glad som möjligt och tillräckligt stark i mig själv för att ta bort saker i mitt liv som inte får mig att känna lycka och harmoni.

Jag startar mitt år som 25-åring med att umgås med vänner, dansa tills fötterna värker och troligtvis en väldigt oskön huvudvärk i morgon.

 

5 April

Idag har jag hjälpt till ute på landet, bar burit en massa stockhar, staket, sten osv.
Såg massa skräp uppe i skogen på vår tomt och mamma berättade att förr så dumpade dom bara massa skräp lite var som. Så efter varje vinter kommer det upp nytt skräp, rostiga burkar, alla möjliga flaskor och annat skit man kan tänka sig. Lovar att det ligger någon döing under jord också :S hua.

Lilla sked och stora sked

Calm and beautiful giants

Titta vad stor hon har blivit! Snart har ett år gått och i juni kommer det en ny bebis, får se om det blir en hingst den här gången.
Solen sken och jag spenderade två timmar ute i hagen med hästarn, borstade dom och satt annars bara på en sten och tittade på dom, lyssnade på deras lugna andetag och ljudet av när dom tuggar i sig hö.
Hur kan dessa stora respektingivande djur skapa sådant lugn? Jag känner mig så fridfull ute i naturen med alla djur, kan jag inte alltid få må så här?